Min första bok

Ingen lurar Wild Heck!

Här är historien om hur min första bok kom till.

Jag växte upp med böcker. Pappa satt ofta i fåtöljen och läste efter en slitsam arbetsdag på fabriken. Väggarna i vardagsrummet och sovrummet var täckta av höga bokhyllor, till mammas förtret. “Böcker bara dammar!” sa hon. Där fanns alla klassiker man kunde tänka sig, böcker om konst, språklexikon, radiokurser i engelska, ryska, franska, italienska, tyska, spanska, samt romaner på dessa språk. Pappa var autodidakt. Han kom från en enkel arbetarfamilj och för hans del var det inte tal om att ta studentexamen, trots att han hade läshuvud. Så pappa började jobba på mössfabriken istället. Men han slutade aldrig läsa.

Jag minns när jag var liten och följde med honom till gamla biblioteket på Östermalmsgatan. Jag minns hur vi bläddrade bland bilderböckerna och sedan det där “klonkljudet” från utlåningskameran när lånen registrerades. Kväll efter kväll läste vi. Till slut hade vi gått igenom en stor del av barnboksbeståndet. Då fortsatte pappa med böckerna i sin egen bokhylla: Löwensköldska ringen, Anna Svärd, berättelser ur Odysséen. Jag fick med mig språket. Hade lätt för att skriva uppsats i skolan.

I slutet av mellanstadiet började jag skriva en äventyrsroman. Inspirerad av TV-serier som Familjen Macahan och Kampen om Colorado, satte jag igång med att knattra på pappas gamla skrivmaskin. Framför mig, på bordet, låg en kartbok uppslagen, där jag ritade in min huvudpersons färdväg genom de olika delstaterna: Colorado, Texas, Arizona… cirka tio A4-sidor blev det.

Det skulle bli ett vildavästernäventyr, men berättelsen blev inte färdig. Jag började högstadiet och fick andra intressen. Manuset åkte ner i byrålådan och blev liggande i många år, ända tills jag själv fick barn. En dag tog jag fram det och började läsa. Min pojke var då nio år. “Läs mer!” bad han. Och på den vägen är det. Jag bestämde mig för att skriva om berättelsen från början. Den här gången gjorde jag en grundlig research. Det var mer att sätta sig in i än vad jag trodde.  Jag läste om svartfotsindianer, pälsjägare och vildavästernbanditer. Sedan uppfann jag en alldeles egen bandit, Wild Heck, och vävde in honom i berättelsen. Och till slut var den färdig, min debutbok, Ingen lurar Wild Heck!

This entry was posted in Vilda västern. Bookmark the permalink.

Comments are closed.